söndag 29 juni 2014

"Jag bestämmer vem som är tysk"

Under det senaste året har ett allt mer märkligt fall utspelat sig i Wien. Historien börjar för ett år sedan, en Tysk man,boende i Barcelona har det senaste året arbetat i Wien. Hans elvaårige son är på besök. Under tiden i Wien börjar det bli dags att förnya passen, så fadern tar med sig sin son till den tyska ambassaden i Wien. Att förnya faderns pass går utan problem, men de vägrar förnya sonens pass, istället konfiskerar ambassaden det.

Detta innebär att sonen nu är fast i Wien. Nu undrar kanske vän av ordning, varför gör de på detta vis? Sonen kommer från Gambia och adopterades av den nuvarande fadern för tio år sedan. Detta innebär att sonen nu har varit tysk medborgare i tio år. Men ambassaden i Wien tycker att sonens födelseattest från Gambia är otillfredställande. Till exempel står det att fadern är okänd. Detta får dem att betvivla äktheten i födelseattesten och anser därmed att sonen har givits medborgarskap på falska grunder. Vidare har fadern dubbla medborgarskap, ett tyskt och ett israeliskt, vilket får ambassaden att hävda att sonen inte borde kunna få tyskt medborgarskap via sin far. Så, tills vidare är sonen, som ursprungligen bara skulle vara på besök i Wien några månader, fast i Österrike. Han och hans far har i skrivande stund varit fast där i ett år.

I intern korrespondens uttrycker ambassaden en stor oro för att barnet på felaktiga grunder ska ha blivit tysk medborgare och att om man inte agerar snabbt riskerar det att bli försent att återkalla medborgarskapet.

Låt oss nu för en sekund pausa bandet. Vi har här en pojke som i stort sett hela sitt liv har levt med sin far, som talar flytande tyska och spanska. Han har levt hela sitt liv efter tvåårsåldern i Tyskland, Spanien, London och nu Österrike. Ambassaden anser i det läge att  det är av största vikt att man nu raskt upphäver pojkens medborgarskap för att kunna undvika det de ser som det värst tänkbara scenariot, nämligen att en tysktalande pojke med tysk far råkar få ett permanent tyskt medborgarskap. Exakt vad de önskar ska hända får man då läsa mellan raderna, förmodligen att pojken ska tas från sina föräldrar och deporteras till Gambia.

Det är svårt att inte höra ekot av Karl Lueger, Wiens borgmästare 1897-1910, som när inkonsekvenserna i hans antisemitism påpekades utbrast "Jag bestämmer vem som är jude". Detta är inte ett fall av hjärtlöst tillämpande av byråkratiska principer, detta är inget annat än någon som har bestämt sig för att vissa människor ska man jävlas med lite mer än andra.

Hittills har detta fall inte rönt någon som helst uppmärksamhet i pressen utanför Tyskland, låt oss ändra på det.

Källor:
http://www.taz.de/Streit-um-Staatsbuergerschaft-eines-Kindes/!139827/
http://derstandard.at/2000002331168/Deutscher-Bub-sitzt-in-Wien-fest

onsdag 9 mars 2011

Världen är inte konstruerad som ett logiskt pussel

Den senaste tiden har det skrivits mer och mer om Peak Oil. I reaktionerna till artiklarna om Peak Oil har ett ganska spännande tankefel visat sig. En mening som upprepas är 'Om det nu är så att oljan tar slut så kommer vetenskapen/marknaden kunna hitta en ersättare'. Detta är ett tankefel av gigantiska dimensioner. Låt mig förtydliga:

Vi lever inte i en värld som är konstruerad som ett logiskt pussel. Det finns ingen inbyggd garant för att de problem vi skapar går att lösa. Om vi skulle göra slut på hela jordens förråd av, säg, Ytterbium, så finns det ingenting som säger att det finns en annan mineral som kan ersätta den i de tekniska produkter vi använder den i idag. Vi kan tro, önska och hoppas att det finns tekniska lösningar, men vi kan inte veta. Det kan även vara så att det finns en teknisk lösning men att den är för avancerad för att vi ska kunna komma fram med den i tid. Om mängden kol till exempel hade varit så begränsad att vi hade nått peak-kol år 1890 och i praktiken gjort slut på allt kol redan år 1910, så är det ytterst tveksamt att 'marknaden' hade trollat fram el-tåg och kärnkraft i tid, kunskapsgapet var helt enkelt alldeles för stort.

Ingen level-designer har konstruerat jorden så att den bara innehåller lösliga problem.

tisdag 25 januari 2011

11 september var inte ett 'inside job'.

Det stora problemet med konspirationsteorier är att de tar mycket av sina 'bevis' från oklarheter i den 'officiella', eller 'politiskt korrekta' förklaringen, samtidigt som de inte är alls lika benägna att leta oklarheter i den 'alternativa', eller 'politiskt inkorrekta' förklaring som erbjuds i stället. Mitt favoritexempel är följande:

En av de enklare varianterna är att George W. Bush, eller någon i hans regering ville ha en ursäkt för att få invadera Afghanistan och Irak och därför skapade/orsakade/fejkade 11e september-dåden. Vad är problemet med den förklaringen? Jo, låt oss titta på vilka som 'konspirationen' gav skulden för att ha orsakat 11e september, av de 'påstådda' kaparna var 15 Saudiska medborgare, en var Egyptisk medborgare, en var Libanesisk medborgare och 2 var medborgare i förenade arabemiraten. Kom igen nu. Om man ska fejka ett terrordåd för att få invadera Afghanistan och Irak, hade det då inte varit rimligt att försöka få med åtminsone en Irakier och en Afghan? Afghanistan fungerade för att Osama Bin Laden gömde sig där, men kopplingen mellan 11e september och Irak var exceptionellt svaga. Hade det varit så att hela grejen var planerad/fejkad av CIA, eller Neokonservativa hökar, hade de då inte passat på att ordna till en lite bättre koppling? De svaga kopplingarna mellan 11e september dåden och Saddam Husseins regim, som ibland framhävs som en svaghet i den officiella förklaringen talar med andra ord inte för att en konspiration föreligger utan mot detta.

En annan komponent i konspirationsteorier brukar utgå från resonemang om vilka som hade mest att tjäna på 11e septemberdåden, detta brukar kallas Cui Bono? Det finns en rad olika förslag på alternativa gärningsmän, t ex, Mossad, Neokonservativa delar av USAs regering, CIA eller något hemligt sällskap, dessa skulle enligt olika teorier alla haft ett intresse i att 11e september-dåden ägde rum. Min första invändning är att detta är en ganska fantasilös lista över organisationer och länder som ska ha tjänat på 11e september. De som har tjänat allra mest på 11e september är i min mening regimen i Iran (som har blivit av med sina två angränsande ideologiska fiender, ateisten Saddam Hussein och de Shia-hatande talibanerna), Nordkorea(som fick andrum nog att bygga kärnvapen eftersom deras typ av extremism inte ansågs så viktig längre) och Kina (som under de senaste 10 åren har växt från att ha en ekonomi lika stor som Italien till att bli världens näst största ekonomi, i stort sett utan att ha utmanats eftersom fokus har varit på andra frågor).

Hävdar jag då att Iran, Kina eller Nordkorea låg bakom 11e september? Nej, jag ville bara exemplifiera hur opålitligt verktyg frågeställningen om vem som 'tjänar' på något egentligen är. Om sådana resonemang ges tyngd av bevis, även när de motsägs av objektiva fynd, måste man ju exempelvis börja fråga sig om inte däggdjuren låg bakom det Krita/Tertiära-utdöendet.


och nu dags för lite trams:
Denna Youtube-video applicerar konspirationsteoriernas resonemang på förstörelsen av dödsstjärnan, var det verkligen en slump att Darth Vader inte var i dödsstjärnan när den exploderade? http://www.youtube.com/watch?v=xV7Ha3VDbzE.

måndag 24 januari 2011

Marcus Birro visar vad som är problemet med fördomar

Häromdagen skrev Marcus Birro en krönika i Expressen som visade sig väldigt illustrerande för vad som är problemet med fördomar. Marcus Birro hade varit ute och gått och blivit hejdad av en flicka i rullstol. Flickan hade frågat honom om han kunde hämta hennes väska, som var nedanför några trappsteg åt honom. I närheten hade några män i "löst organiserade klungor", han beskriver dem så här "De ser rätt härjade ut, någon säger något som låter som ryska, eller rumänska kanske. Men flickan talar perfekt svenska."

Som den gentleman han är plockar Marcus upp väskan och ger den till henne och skämtar om att det är bäst att hon tar den innan polisen får för sig att det finns en bomb i den. Sedan kommer följande stycke

"Då inser jag att jag är lurad. Hon förstår inte vad jag säger, känner kanske igen ordet polis, och när hon dessutom plötsligt reser sig upp ur rullstolen (som i en scen ur en roman av Stephen King) och männen vid statyen börjar röra sig i vår riktning, skyndar jag vidare över grusgången, ner mot stationen. Lärdomar? Lita aldrig på små flickor i rullstolar som ber dig om något. Särskilt inte om det står utländska män i träningsbyxor strax intill. En rätt dyrköpt och ärligt talat ganska vidrig lärdom."

Han fortsätter,

"Jag kommer dessutom alldeles för enkelt avfärda alla härjade män från Östeuropa som kriminella. Det är inte misstron i sig själv som är skadlig. Det är inte fördomarna och inskränktheten som hotar oss. Det är när dessa farhågor besannas som vi förminskas, som vi blir rädda på riktigt, som vi låter våra erfarenheter prägla oss. Med all rätt. Då är det precis som om vi inte längre vill visa världen vilka varmhjärtade idioter vi är som blir lurade av småbarn i rullstolar."

Denna text fick många att gå i taket. Magnus Betnér tyckte till exempel att Marcus Birro var "dum i hela jävla huvet". Somliga var dock mera positiva, både Thomas Karlsen från SD Trollhättan och Oskorei nickade gillande. Marcus Birro tog i alla fall så illa vid sig av reaktionerna att han beslöt sig för att sluta twittra.

Det är nu det intressanta händer. Det visar sig att vad Marcus Birro inte visste är att intermezzot med flickan var ett 'dolda kameran'-inslag som TV3 gjorde. Någon tyckte det skulle vara kul att göra en serie stycken där en rullstolsbunden flicka ber någon göra något åt henne. Därefter reser hon sig och går inför hjälparnas förvånade miner. De där östeuropeiska männen som Marcus Birro kopplade samman med flickan var helt vanliga förbipasserande. Hela det tiggardrama som Marcus trodde sig se utspelade sig bara i hans eget huvud.

Marcus Birro skrev: "Det är inte misstron i sig själv som är skadlig. Det är inte fördomarna och inskränktheten som hotar oss. Det är när dessa farhågor besannas som vi förminskas, som vi blir rädda på riktigt, som vi låter våra erfarenheter prägla oss. Med all rätt". Det som Marcus inte verkar ha tänkt på är att våra fördomar alltid kommer hitta nya vägar att besannas. Det är mänskligt att ha fördomar, men när vi slutar att ifrågasätta dem och börjar trivialisera faran de utgör är vi inne på en väldigt farlig väg, vilket den här historien visar. Vi ser vad vi förväntar oss att se, svårare än så är det inte.

torsdag 22 juli 2010

Ett verkligt hot mot yttrandefriheten i Uppsala Tingsrätt

Man kan anse att yttrandefriheten är det viktigaste som finns och att man aldrig får kompromissa om den. Man kan även hävda att yttrandefriheten har gränser.

Om man hävdar att yttrandefriheten har gränser uppstår den delikata frågan, vilka dessa gränser är. Man kan t ex anse att man inte ska få uppmana till våld eller anse att man inte får sprida lögner, men vem ska egentligen bestämma gränserna? Om man däremot anser att yttrandefriheten ska få vara total uppstår inte detta problem. Eftersom den andra ståndpunkten är kompromisslös blir den också mer tilltalande, alla vill anse sig stå för en oinskränkt yttrandefrihet. För några månader sedan blev detta extra tydligt när en stor majoritet av alla bloggare försvarade Lars Vilks rätt att säga och rita var han vill. Det enda märkliga med det hela var att Lars Vilks 'yttrandefrihet' aldrig var hotad. Lagen var på hans sida, han beskyddades av polisen. Polisen grep flera av de som hotat honom och domstolarna behandlade målen. Om jag säger till en kille på krogen att hans tjej skulle passa bättre med mig än med honom och han slår till mig, så betvivlar jag att någon skulle anse yttrandefriheten hotad. Inte heller då skulle yttrandefriheten varit hotad. Lagen hade varit på min sida, även om jag misstänker att mitt yttrande hade uppfattats som så korkat att det i domstolen hade tolkats som en förmildrande omständighet, vilket inte verkar hända i fallet Lars Vilks.

Men just nu råder det kompakt tystnad över den "Politiskt Inkorrekta" bloggosfären i den allra viktigaste yttrandefrihetsfrågan i Sverige just nu. Den 30e juni blev en man dömd av Uppsala tingsrätt för att han hade 51 bilder av tecknade nakna barn på sin dator. Notera, tecknade och därmed lika verkliga som en tecknad Mohammedhund. Notera även den andra skillnaden mellan teckningarna. I fallet med Mohammedhunden blir upphovsmannen beskyddad av polisen mot människor som blivit upprörda av teckningen. I fallet i Uppsala är det i stället Polisen och Domstolen som stoppar teckningen. Efter att Lars Vilks hade blivit anfallen i Uppsala skrev de Sverigedemokratiska bloggarna mil om att yttrandefriheten var hotad. Man uttryckte även ett ursinne över att inte alla Partiledare hade tagit avstånd från angreppet (till skillnad från alla andra överfall och all annan misshandel som de tar avstånd från i varje enskilt fall?), viktiga principer stod nämligen på spel! Men nu när det faktiskt är Staten, polisen och domstolen som censurerar är det helt tyst.

Jag anser inte att Sverigedemokraterna och deras "Politiskt Inkorrekta" vänner måste försvara alla former av yttranden, på samma sätt som jag inte har någon plikt att skriva om precis allt som är fel i världen, men när Sverigedemokraterna hävdar att de försvarar yttrandefriheten så ljuger de. Den enda form av yttrande de har försvarat är kritik respektive hån av Islam. När det kommer till att försvara just den princip de hävdar att de står för, den oinskränkta yttrandefriheten, när den för en gångs skull är hotad på riktigt, då tiger de för att de anser den formen av konstnärlig frihet stötande. Sverigedemokraternas yttrandefrihet kan med andra ord summeras som följer: "Det måste vara tillåtet att avbilda Mohammed på ett förlöjligande sätt, förutsatt att han avbildas som äldre än 18 och fullt påklädd". Det är nämligen den enda form av yttrandefrihet de någonsin förespråkat. Lars Vilks har i skrivande stund inte uttalat sig, men med tanke på att han, till skillnad från den förkrossande majoriteten av Sverigedemokraterna, verkligen verkar TRO på den oinskränkta yttrandefriheten gissar jag att han kommer göra det.

Sverigedemokraterna och liknande "politiskt inkorrekta" populister förespråkar i motsats bara en enda yttrandefrihet, friheten att säga just vad de själva vill säga. När yttrandefriheten är hotad för att någon har sagt någonting som de själva finner anstötligt så tiger de.

fredag 9 juli 2010

Svart Måndag

How does it feel,
to treat me like you do,
when you lay your hands upon me
And told me who you are

Den senaste tiden har jag mer och mer börjat intressera mig för Astroturf. Astroturf var namnet på en ganska värdelös sorts konstgräs på åttiotalet, men namnet har nu fått ett nytt uppsving i överförd bemärkelse. Ibland händer det att partier eller politiska organisationer vill ha en gräsrotsrörelse. Vissa delar(men inte alla) av den amerikanska 'Tea Party' rörelsen har t ex varit direkt skapade av olika lobbygrupper. Har man ingen gräsrotsrörelse att tillgå kan man försöka skapa en. Jag har under de senaste 3 månaderna på nära håll haft nöjet att observera CUFs stapplande försök att göra något liknande i Sverige. För tre månader sedan blev jag nämligen addad på Facebook av 'Elin Monday'. Elin bloggade om att vara arbetslös och lade upp konstnärliga bilder i sitt fotoalbum på facebook. Hon skrev även poetiska statusuppdateringar om vinet, arbetslösheten och livet. Redan från början var det ganska klart att Elin inte var en verklig person, vår enda gemensamma bekant var ursprungligen ett konstgalleri. Hennes profil var märkligt tom på allting som skulle kunna avslöja en åsikt om en politisk fråga. Hon var med i ett stort antal grupper, men ingen som rörde någon politisk fråga. Inget 'stöd munkarna i Burma', inget 'stöd Israel' eller 'stöd Palestina' inte ens en 'stoppa våldet' grupp. Det närmaste var en grupp som handlade om att fyllekörning var dåligt. Vad jag inte förstod var dock, vem tusan ligger bakom det här? Svaret kom för någon vecka sedan när Elin postade ett inlägg om att hon lagt upp sitt CV på CUFs nya arbetsförmedlingssajt. En snabb titt på sajten avslöjade dock att den bara innehöll 5 st arbetssökande. Varav en var Elin Monday. Där någon stans trillade polletten ner. Ungdomsarbetslöshet är ju CUFs nya grej. Jag mindes att Elin hade haft en grön clownnäsa på en av bilderna på hennes blogg, ka-klick! Det verkade dock som att fler än jag hade gjort den kopplingen för ca 7 timmar efter att hon gjort det inlägget hade SVT ett 'avslöjande' om att CUF hade haft en fejkbloggare, Elin Monday. Detta var ju egentligen inte så mycket till avslöjande med tanke på att Elin hade haft en ganska... Begränsad läsarskara. Dock gav de CUFs ordförande en möjlighet att få förklara CUFs politik i TV.

Utvärdering

Det är lite svårt att uppskatta exakt hur mycket Elin Monday kampanjen har kostat, sådär i kronor och ören. Det är inte omöjligt att CUF själv kom på idéen, eller rättare sagt, snodde konceptet rakt av efter att ha hört talas om Studio Totals bloggerska Black Ascot. Alternativt låg Studio Total bakom även Elin Monday. Den främsta anledningen till att de i så fall inte har basunerat ut det är förmodligen att ingen har brytt sig om Elin Monday innan SVTs 'avslöjande'. Mängden mediebrus per spenderad krona är förmodligen väldigt låg. Att de får mig att skriva om det är inte så mycket till bedrift med tanke på att min blogg, enligt politometern är Sveriges 1013de mest inflytelserika politiska blogg, intresseklubben antecknar med andra ord.

Så vad var meningen med Elin Monday?

Om man läser på Studio Totals hemsida står det att man ska använda sig av berättelser för att sälja in sina idéer. Något tillspetsat skulle man kunna säga att deras ideologiska grund är en slags vulgärpostmodernism. En av postmodernismens poänger är just att historien blir olika ifall man låter olika personer berätta den. Hade våra skolböcker förmedlat 'Columbus upptäckt av Amerika' ur indianernas perspektiv hade vi förmodligen inte alls kunnat känna igen att det var samma historia. Men att tolka detta till att 'all historia är ändå bara subjektiva berättelser' är inte riktigt samma sak. I sitt avskedsbrev skriver Elin att hon är en påhittad figur, men att hennes upplevelse av ungdomsarbetslöshet var verklig. Man kan ju nu fråga sig, om Ungdomsarbetslösheten nu är ett så stort problem och CUF så gärna vill hjälpa de ungdomsarbetslösa och skildra deras vardag, varför bad de då inte bara några arbetslösa ungdomar blogga om sin situation? Vad var de rädda för? Oroade de sig kanske för att ungdomarna skulle råka få jobb via den förhatliga arbetsförmedlingen? Eller var de rädda för att ungdomarna inte skulle framstå som tillräckligt hippa för den nya bild av Centern som man ville förmedla? Så istället för riktiga ungdomar och riktig arbetslöshet, riktigt liv, så fick vi Elin Monday, med sin misärglamour och påfrestande goda smak. Kanske var det därför projektet i slutändan blev ett fiasko. Istället för att ifrågasätta arbetsförmedlingen ifrågasätter vi istället Sveriges reklambyråer för att de inte redan har anställt denna unga talang på att skapa ett varumärke och promota sig själv. Eller vänta nu, det hade de ju redan.

Jag är inte helt säker på om Elin Monday rent tekniskt ska klassas som Astroturf, Grå eller Svart Propaganda. Det var en kampanj med fingerad avsändare som egentligen mer visade mer om vad CUF vill vara än vad de faktiskt är. Elins sista egentliga kommunikation var ett youtubeklipp hon hade lagt upp på sin facebooksida med titeln "såhär borde politik vara". Youtubeklippet innehåller en kort introduktion av Elin därefter kommer en snabb serie med klipp mellan olika 'häftiga' bilder till tonerna av 'Ça plane pour moi'. Politik enligt Centerns ungdomsförbund är med andra ord yta, attityd och en total brist på innehåll.

onsdag 10 februari 2010

Ilmar Reepalu och okunnigheten

Jonathan Leman har sammanställt en lista med länkar till Skånskans artikelserie med tema antisemitism och den efterföljande debatten om Ilmar Reepalus uttalande. Svenska Kommittén mot antisemitism skriver:

Samma dag som vi minns att Auschwitz befriades, den 27 januari, publiceras i Skånska Dagbladet en intervju där Reepalu säger att Malmös judiska församling ska ta avstånd från Israels krig i Gaza.

Detta är att kollektivisera och särbehandla Malmös judar. Reepalu ställer inte motsvarande krav på andra grupper.


En av saker som retar mig är inte så mycket vad Ilmar Reepalu säger, som den totala oförståelsen inför kritiken mot vad han sa.

Kritiken mot Ilmar 'bemöts' genom att försöka blanda bort korten, "Avsky mot antisemitism och kritik av Israel omöjliga att förena?" heter ett blogginlägg av en s-bloggare i ämnet. En annan förklaring på kontroversen som lanseras där är :"Eller är man som borgerlig tidning ute efter att ge det socialdemokratiska kommunalrådet ett tjyvnyp?"

När det kommer till antisemitism uppvisar socialdemokraterna då och då en i det närmaste absolut tondövhet. Ilmar Reepalu menar att inte bara politikerna har ansvar för judarnas situation i Malmö. Judiska individer och församlingen har också möjlighet att påverka hur omvärlden uppfattar dem.:

Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler.

Att Ilmar verkar anse att judar i Malmö har ett kollektivt ansvar för vad som händer i Israel är oroande. Men att han inte verkar begripa varför det är problematiskt att hålla judar i Malmö kollektivt ansvariga för någonting som sker i ett helt annat land är desto mer oroande.

måndag 25 januari 2010

Lever vi i DDR? del II

Efter att ha läst ett utdrag ur min förra text hos Jonathan Leman har Markus Wiechel, eller i alla all någon som utger sig för att vara Markus Wiechel, besvarat min text. Lustigt nog inte på min, utan på Jonathans blogg... Nåväl, Markus skrev:

Ja du, med tanke på att jag dömdes för att mitt svaromål inte kommit in i tid är väl min dom ett ytterst dåligt exempel på ett förtalsfall.
Sedan tror jag ingen Sverigedemokrat tror att Sverige är en kommunistdiktatur. Om du på riktigt ska klanka ned på oss Sverigedemokrater skulle du få mer gehör om du kom med intressant och relevant fakta som backar upp dina påståenden.

Låt oss granska dessa meningar var och en för sig.
Mening 1:

"med tanke på att jag dömdes för att mitt svaromål inte kommit in i tid är väl min dom ett ytterst dåligt exempel på ett förtalsfall."

Så, eftersom Markus inte behagat skicka in sitt svaromål till domstolen så blir det "ett ytterst dåligt exempel på ett förtalsfall". Ja, om detta håller jag med, det är att föregå med "ytterst dåligt exempel" att inte skicka in sitt svaromål. Men jag anar att Markus menar någonting annat, oklart vad.

Mening 2:

"Sedan tror jag ingen Sverigedemokrat tror att Sverige är en kommunistdiktatur."

Nu börjar det likna någonting! Detta är en rak och relevant invändning mot mitt inlägg, Heja Markus! Men, om man kontrollerar detta påstående mot verkligheten så visar det sig dock tyvärr nästan omedelbart att Markus har fel. Det jag skrev i min text var att det är en vanlig uppfattning i den Sverigedemokratiska bloggsfären att Sverige var fullt jämförbart med DDR. Om jag hade velat göra det enkelt för mig och ta någon okänd Sverigedemokratisk politiker på någon liten ort, som inte direkt företräder den officiella partilinjen och leta fram något citat från honom. Men det skulle ju inte övertyga någon eller hur? Så låt oss istället vända oss till SDs partitopp och se vad de har att säga i frågan. Vid riksårsmötet 2007 sa Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder följande i sitt tal:

"I Skåne står vi på samma sätt som DDR-medborgarna gjorde förr och tittar över Öresund på samma sätt som de tittade över Berlinmuren. Vi ser friheten, öppenheten och ekonomiskt välstånd, så nära men ändå så långt borta."

Notera. Detta är inte någon kuf i partiets periferi, detta är SDs partisekreterare. Man kan iofs hävda att Björn Söder inte på allvar menar någonting med sin jämförelse. Det är dock svårt att vara så generös mot de som kommenterar de sd-lierade bloggarna. Bloggkommentaren

"Svår nöt för domstolen att knäcka – vi tror förstås att dom kommer att försöka skydda honom på något sätt. Kommunist pack har en tendens att slippa billigt undan."

och

"Något mer tillrättalagt multikulti indoktrineringsförsök få man leta efter. Vi har kommit längre i Sverige än vad de under 80 år försökte med i Sovjetunionen. I Sovjet utfördes åsiktsindoktrineringen med våld från början. I Sverige har man gått en annan väg, här har man under 50 år smugit in hjärntvätten i alla tillgängliga media mycket mer raffinerat än vad man klumpigt försökte i Sovjet."

är ju lite svårt att bortförklara.

Och nu kommer vi till den tredje punkten:

"Om du på riktigt ska klanka ned på oss Sverigedemokrater skulle du få mer gehör om du kom med intressant och relevant fakta som backar upp dina påståenden."

Jag har fått in en hel del kommentarer om att jag inte anger "källor" för mina påståenden, låt mig förtydliga, här och var ser ni grönmarkerad text. Detta är inte bara en häftig grafisk grej, det är en klickbar länk till den plats där källan till det grönmarkerade finns. I stycket en bit upp i denna text ser man till exempel att "Björn Söder" är grönmarkerat, detta betyder att om man klickar på "Björn Söder" så kommer man till den relevanta länken, som i detta fall är Björn Söders egna blogg där talet finns återgivet.

tisdag 12 januari 2010

Lever vi i DDR?

Alla partier anser att de är missgynnade, vissa av "vänstermedia" och andra av "borgarpressen". Detta är en vanlig uppfattning hos dem som är politiskt engagerade, det är inte så konstigt eftersom man lätt blir felciterad. Dessutom ställer journalisterna bara elaka frågor och intresserar sig inte för att prata om det man själv vill tala om.

Exempel, den 12e januari 2010 dömdes Sverigedemokraternas ordförande i Östergötland, Markus Wiechel, till böter för förtal av Norrköpings tingsrätt. Vem har han då dömts för att förtala? Jo Fredrik Jönsson, medlem i SKU, ungdomsorganisation till SKP. Om man läser inläggen och bloggkommentarerna på de Sverigedemokratiska bloggarna kan man lätt få intrycket att kommunistpartier i Sverige är organisationer som har tumme med polisen och vars brott domstolarna ser mellan fingrarna på. Detta är så klart fel, envar som har läst säkerhetstjänstens rapport i ämnet (SOU 2002:93) vet att SKPs föregångare APK långt in i modern tid har övervakats och av Säpo har ansetts vara ett hot mot rikets säkerhet. Att domstolarna och poliserna skulle okynnesgulla med SKP får med andra ord anses vara högeligen osannolikt.

Men i den Sverigedemokratiska bloggosfären frodas den här typen av konspirationsteorier. I den är Sverige en kommuniststat fullt jämförbar med DDR med falska domstolar och mediecensur. Det kanske är dags för en historielektion, DDR var en stat med Stängda gränser.

Ps. Markus Wiechel är inte den ende som dömts för förtal, man kan ju dock undra varför någon skulle skriva samma sak som någon tidigare dömts för förtal för. ds.

måndag 19 oktober 2009

Jimmie Åkesson visar färg

För några veckor sedan så släpptes boken "Sverigedemokraterna har fel - igen". Till den bidrog jag med med en text där jag benade ut invandringsstatistiken. Efter att ha läst Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet kan jag konstatera att han inte läst den, eller inte bryr sig. I sin debattartikel pekar Jimmie Åkesson ut muslimerna som det stora hotet. Det är delvis intressant eftersom man inom SD tidigare har "svävat på målet" om vem som är farlig invandrare och vem som inte är det. Praktiskt om man både vill kunna värva och skrämmas med samma invandrare. Just idag verkar SD i alla fall ha bestämt sig för att det är islam som är problemet.

Eftersom jag inte är en ideolog utan en småskuren ingenjörsnatur tänker jag inte kritisera Jimmie Åkessons människosyn eller förvirrade kulturbegrepp, ej heller hans syn på den västerländska kulturen som vek och dekadent eller att han beskriver muslimer i Sverige som ett "utländskt hot". Jag kommer istället i traditionell positivistisk anda påpeka ett par märkliga motsägelser och felaktigheter i hans resonemang.

1) Han anklagar islam för att ha infört den manliga omskärelsen i landstingen och "ritualslaktat kött" i våra frysdiskar. Båda dessa företeelser har en gammal tradition i Sverige i och med att detta är traditioner islam delar med judendomen. Att Jimmie Åkesson gör en sådan miss är ganska anmärkningsvärt, i synnerhet med tanke på att SD då och då försöker agera försvarare mot "Den Nya Antisemitismen". Detta lilla förbiseende visar ungefär hur stor kunskapen om och hur djupt engagemanget mot antisemitismen egentligen är.

2) Följande påstående från debattartikeln, kan för den oinsatte verka rimligt:
Frågan är hur det ser det ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.
Om man kollar på befolkningsutvecklingen i Malmö de senaste åren så finns det väldigt lite som talar för en "muslimsk majoritet" de närmaste decennierna, ens "om nuvarande takt håller i sig".

De senaste fem åren, mellan 2004 och 2009, som förmodligen har sett den kraftigaste netto-invandringen (invandring minus utvandring) av människor från muslimska länder till Malmö någonsin (ca 7000), har vi haft en ännu större netto-inflyttning av invandrare från icke-muslimska länder än från muslimska länder till Malmö (ca 10 000 varav ca 4000 är födda i Danmark). Detta innebär att även om andelen muslimer har ökat har antalet icke-muslimer i Malmö ökat mer än antalet muslimer.
För att vi inom "ytterligare några decennier" ska ha en muslimsk majoritet i Malmö måste invandringen från muslimska länder öka avsevärt de närmaste åren.

Det Jimmie Åkesson gör är att han kommer med faktoider. En faktoid är någonting som liknar fakta, men i själva verket är felaktigt. Faktoider är lömska eftersom vi lägger dem på minnet och har svårt att skaka av oss dem även om vi senare får reda på att de är felaktiga.