måndag 24 januari 2011

Marcus Birro visar vad som är problemet med fördomar

Häromdagen skrev Marcus Birro en krönika i Expressen som visade sig väldigt illustrerande för vad som är problemet med fördomar. Marcus Birro hade varit ute och gått och blivit hejdad av en flicka i rullstol. Flickan hade frågat honom om han kunde hämta hennes väska, som var nedanför några trappsteg åt honom. I närheten hade några män i "löst organiserade klungor", han beskriver dem så här "De ser rätt härjade ut, någon säger något som låter som ryska, eller rumänska kanske. Men flickan talar perfekt svenska."

Som den gentleman han är plockar Marcus upp väskan och ger den till henne och skämtar om att det är bäst att hon tar den innan polisen får för sig att det finns en bomb i den. Sedan kommer följande stycke

"Då inser jag att jag är lurad. Hon förstår inte vad jag säger, känner kanske igen ordet polis, och när hon dessutom plötsligt reser sig upp ur rullstolen (som i en scen ur en roman av Stephen King) och männen vid statyen börjar röra sig i vår riktning, skyndar jag vidare över grusgången, ner mot stationen. Lärdomar? Lita aldrig på små flickor i rullstolar som ber dig om något. Särskilt inte om det står utländska män i träningsbyxor strax intill. En rätt dyrköpt och ärligt talat ganska vidrig lärdom."

Han fortsätter,

"Jag kommer dessutom alldeles för enkelt avfärda alla härjade män från Östeuropa som kriminella. Det är inte misstron i sig själv som är skadlig. Det är inte fördomarna och inskränktheten som hotar oss. Det är när dessa farhågor besannas som vi förminskas, som vi blir rädda på riktigt, som vi låter våra erfarenheter prägla oss. Med all rätt. Då är det precis som om vi inte längre vill visa världen vilka varmhjärtade idioter vi är som blir lurade av småbarn i rullstolar."

Denna text fick många att gå i taket. Magnus Betnér tyckte till exempel att Marcus Birro var "dum i hela jävla huvet". Somliga var dock mera positiva, både Thomas Karlsen från SD Trollhättan och Oskorei nickade gillande. Marcus Birro tog i alla fall så illa vid sig av reaktionerna att han beslöt sig för att sluta twittra.

Det är nu det intressanta händer. Det visar sig att vad Marcus Birro inte visste är att intermezzot med flickan var ett 'dolda kameran'-inslag som TV3 gjorde. Någon tyckte det skulle vara kul att göra en serie stycken där en rullstolsbunden flicka ber någon göra något åt henne. Därefter reser hon sig och går inför hjälparnas förvånade miner. De där östeuropeiska männen som Marcus Birro kopplade samman med flickan var helt vanliga förbipasserande. Hela det tiggardrama som Marcus trodde sig se utspelade sig bara i hans eget huvud.

Marcus Birro skrev: "Det är inte misstron i sig själv som är skadlig. Det är inte fördomarna och inskränktheten som hotar oss. Det är när dessa farhågor besannas som vi förminskas, som vi blir rädda på riktigt, som vi låter våra erfarenheter prägla oss. Med all rätt". Det som Marcus inte verkar ha tänkt på är att våra fördomar alltid kommer hitta nya vägar att besannas. Det är mänskligt att ha fördomar, men när vi slutar att ifrågasätta dem och börjar trivialisera faran de utgör är vi inne på en väldigt farlig väg, vilket den här historien visar. Vi ser vad vi förväntar oss att se, svårare än så är det inte.

Inga kommentarer: