Den senaste tiden har det skrivits mer och mer om Peak Oil. I reaktionerna till artiklarna om Peak Oil har ett ganska spännande tankefel visat sig. En mening som upprepas är 'Om det nu är så att oljan tar slut så kommer vetenskapen/marknaden kunna hitta en ersättare'. Detta är ett tankefel av gigantiska dimensioner. Låt mig förtydliga:
Vi lever inte i en värld som är konstruerad som ett logiskt pussel. Det finns ingen inbyggd garant för att de problem vi skapar går att lösa. Om vi skulle göra slut på hela jordens förråd av, säg, Ytterbium, så finns det ingenting som säger att det finns en annan mineral som kan ersätta den i de tekniska produkter vi använder den i idag. Vi kan tro, önska och hoppas att det finns tekniska lösningar, men vi kan inte veta. Det kan även vara så att det finns en teknisk lösning men att den är för avancerad för att vi ska kunna komma fram med den i tid. Om mängden kol till exempel hade varit så begränsad att vi hade nått peak-kol år 1890 och i praktiken gjort slut på allt kol redan år 1910, så är det ytterst tveksamt att 'marknaden' hade trollat fram el-tåg och kärnkraft i tid, kunskapsgapet var helt enkelt alldeles för stort.
Ingen level-designer har konstruerat jorden så att den bara innehåller lösliga problem.
Visar inlägg med etikett Retorik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Retorik. Visa alla inlägg
onsdag 9 mars 2011
tisdag 25 januari 2011
11 september var inte ett 'inside job'.
Det stora problemet med konspirationsteorier är att de tar mycket av sina 'bevis' från oklarheter i den 'officiella', eller 'politiskt korrekta' förklaringen, samtidigt som de inte är alls lika benägna att leta oklarheter i den 'alternativa', eller 'politiskt inkorrekta' förklaring som erbjuds i stället. Mitt favoritexempel är följande:
och nu dags för lite trams:
Denna Youtube-video applicerar konspirationsteoriernas resonemang på förstörelsen av dödsstjärnan, var det verkligen en slump att Darth Vader inte var i dödsstjärnan när den exploderade? http://www.youtube.com/watch?v=xV7Ha3VDbzE.
En av de enklare varianterna är att George W. Bush, eller någon i hans regering ville ha en ursäkt för att få invadera Afghanistan och Irak och därför skapade/orsakade/fejkade 11e september-dåden. Vad är problemet med den förklaringen? Jo, låt oss titta på vilka som 'konspirationen' gav skulden för att ha orsakat 11e september, av de 'påstådda' kaparna var 15 Saudiska medborgare, en var Egyptisk medborgare, en var Libanesisk medborgare och 2 var medborgare i förenade arabemiraten. Kom igen nu. Om man ska fejka ett terrordåd för att få invadera Afghanistan och Irak, hade det då inte varit rimligt att försöka få med åtminsone en Irakier och en Afghan? Afghanistan fungerade för att Osama Bin Laden gömde sig där, men kopplingen mellan 11e september och Irak var exceptionellt svaga. Hade det varit så att hela grejen var planerad/fejkad av CIA, eller Neokonservativa hökar, hade de då inte passat på att ordna till en lite bättre koppling? De svaga kopplingarna mellan 11e september dåden och Saddam Husseins regim, som ibland framhävs som en svaghet i den officiella förklaringen talar med andra ord inte för att en konspiration föreligger utan mot detta.
En annan komponent i konspirationsteorier brukar utgå från resonemang om vilka som hade mest att tjäna på 11e septemberdåden, detta brukar kallas Cui Bono? Det finns en rad olika förslag på alternativa gärningsmän, t ex, Mossad, Neokonservativa delar av USAs regering, CIA eller något hemligt sällskap, dessa skulle enligt olika teorier alla haft ett intresse i att 11e september-dåden ägde rum. Min första invändning är att detta är en ganska fantasilös lista över organisationer och länder som ska ha tjänat på 11e september. De som har tjänat allra mest på 11e september är i min mening regimen i Iran (som har blivit av med sina två angränsande ideologiska fiender, ateisten Saddam Hussein och de Shia-hatande talibanerna), Nordkorea(som fick andrum nog att bygga kärnvapen eftersom deras typ av extremism inte ansågs så viktig längre) och Kina (som under de senaste 10 åren har växt från att ha en ekonomi lika stor som Italien till att bli världens näst största ekonomi, i stort sett utan att ha utmanats eftersom fokus har varit på andra frågor).
Hävdar jag då att Iran, Kina eller Nordkorea låg bakom 11e september? Nej, jag ville bara exemplifiera hur opålitligt verktyg frågeställningen om vem som 'tjänar' på något egentligen är. Om sådana resonemang ges tyngd av bevis, även när de motsägs av objektiva fynd, måste man ju exempelvis börja fråga sig om inte däggdjuren låg bakom det Krita/Tertiära-utdöendet.
och nu dags för lite trams:
Denna Youtube-video applicerar konspirationsteoriernas resonemang på förstörelsen av dödsstjärnan, var det verkligen en slump att Darth Vader inte var i dödsstjärnan när den exploderade? http://www.youtube.com/watch?v=xV7Ha3VDbzE.
måndag 24 januari 2011
Marcus Birro visar vad som är problemet med fördomar
Häromdagen skrev Marcus Birro en krönika i Expressen som visade sig väldigt illustrerande för vad som är problemet med fördomar. Marcus Birro hade varit ute och gått och blivit hejdad av en flicka i rullstol. Flickan hade frågat honom om han kunde hämta hennes väska, som var nedanför några trappsteg åt honom. I närheten hade några män i "löst organiserade klungor", han beskriver dem så här "De ser rätt härjade ut, någon säger något som låter som ryska, eller rumänska kanske. Men flickan talar perfekt svenska."
Som den gentleman han är plockar Marcus upp väskan och ger den till henne och skämtar om att det är bäst att hon tar den innan polisen får för sig att det finns en bomb i den. Sedan kommer följande stycke
"Då inser jag att jag är lurad. Hon förstår inte vad jag säger, känner kanske igen ordet polis, och när hon dessutom plötsligt reser sig upp ur rullstolen (som i en scen ur en roman av Stephen King) och männen vid statyen börjar röra sig i vår riktning, skyndar jag vidare över grusgången, ner mot stationen. Lärdomar? Lita aldrig på små flickor i rullstolar som ber dig om något. Särskilt inte om det står utländska män i träningsbyxor strax intill. En rätt dyrköpt och ärligt talat ganska vidrig lärdom."
Han fortsätter,
"Jag kommer dessutom alldeles för enkelt avfärda alla härjade män från Östeuropa som kriminella. Det är inte misstron i sig själv som är skadlig. Det är inte fördomarna och inskränktheten som hotar oss. Det är när dessa farhågor besannas som vi förminskas, som vi blir rädda på riktigt, som vi låter våra erfarenheter prägla oss. Med all rätt. Då är det precis som om vi inte längre vill visa världen vilka varmhjärtade idioter vi är som blir lurade av småbarn i rullstolar."
Denna text fick många att gå i taket. Magnus Betnér tyckte till exempel att Marcus Birro var "dum i hela jävla huvet". Somliga var dock mera positiva, både Thomas Karlsen från SD Trollhättan och Oskorei nickade gillande. Marcus Birro tog i alla fall så illa vid sig av reaktionerna att han beslöt sig för att sluta twittra.
Det är nu det intressanta händer. Det visar sig att vad Marcus Birro inte visste är att intermezzot med flickan var ett 'dolda kameran'-inslag som TV3 gjorde. Någon tyckte det skulle vara kul att göra en serie stycken där en rullstolsbunden flicka ber någon göra något åt henne. Därefter reser hon sig och går inför hjälparnas förvånade miner. De där östeuropeiska männen som Marcus Birro kopplade samman med flickan var helt vanliga förbipasserande. Hela det tiggardrama som Marcus trodde sig se utspelade sig bara i hans eget huvud.
Marcus Birro skrev: "Det är inte misstron i sig själv som är skadlig. Det är inte fördomarna och inskränktheten som hotar oss. Det är när dessa farhågor besannas som vi förminskas, som vi blir rädda på riktigt, som vi låter våra erfarenheter prägla oss. Med all rätt". Det som Marcus inte verkar ha tänkt på är att våra fördomar alltid kommer hitta nya vägar att besannas. Det är mänskligt att ha fördomar, men när vi slutar att ifrågasätta dem och börjar trivialisera faran de utgör är vi inne på en väldigt farlig väg, vilket den här historien visar. Vi ser vad vi förväntar oss att se, svårare än så är det inte.
Som den gentleman han är plockar Marcus upp väskan och ger den till henne och skämtar om att det är bäst att hon tar den innan polisen får för sig att det finns en bomb i den. Sedan kommer följande stycke
"Då inser jag att jag är lurad. Hon förstår inte vad jag säger, känner kanske igen ordet polis, och när hon dessutom plötsligt reser sig upp ur rullstolen (som i en scen ur en roman av Stephen King) och männen vid statyen börjar röra sig i vår riktning, skyndar jag vidare över grusgången, ner mot stationen. Lärdomar? Lita aldrig på små flickor i rullstolar som ber dig om något. Särskilt inte om det står utländska män i träningsbyxor strax intill. En rätt dyrköpt och ärligt talat ganska vidrig lärdom."
Han fortsätter,
"Jag kommer dessutom alldeles för enkelt avfärda alla härjade män från Östeuropa som kriminella. Det är inte misstron i sig själv som är skadlig. Det är inte fördomarna och inskränktheten som hotar oss. Det är när dessa farhågor besannas som vi förminskas, som vi blir rädda på riktigt, som vi låter våra erfarenheter prägla oss. Med all rätt. Då är det precis som om vi inte längre vill visa världen vilka varmhjärtade idioter vi är som blir lurade av småbarn i rullstolar."
Denna text fick många att gå i taket. Magnus Betnér tyckte till exempel att Marcus Birro var "dum i hela jävla huvet". Somliga var dock mera positiva, både Thomas Karlsen från SD Trollhättan och Oskorei nickade gillande. Marcus Birro tog i alla fall så illa vid sig av reaktionerna att han beslöt sig för att sluta twittra.
Det är nu det intressanta händer. Det visar sig att vad Marcus Birro inte visste är att intermezzot med flickan var ett 'dolda kameran'-inslag som TV3 gjorde. Någon tyckte det skulle vara kul att göra en serie stycken där en rullstolsbunden flicka ber någon göra något åt henne. Därefter reser hon sig och går inför hjälparnas förvånade miner. De där östeuropeiska männen som Marcus Birro kopplade samman med flickan var helt vanliga förbipasserande. Hela det tiggardrama som Marcus trodde sig se utspelade sig bara i hans eget huvud.
Marcus Birro skrev: "Det är inte misstron i sig själv som är skadlig. Det är inte fördomarna och inskränktheten som hotar oss. Det är när dessa farhågor besannas som vi förminskas, som vi blir rädda på riktigt, som vi låter våra erfarenheter prägla oss. Med all rätt". Det som Marcus inte verkar ha tänkt på är att våra fördomar alltid kommer hitta nya vägar att besannas. Det är mänskligt att ha fördomar, men när vi slutar att ifrågasätta dem och börjar trivialisera faran de utgör är vi inne på en väldigt farlig väg, vilket den här historien visar. Vi ser vad vi förväntar oss att se, svårare än så är det inte.
torsdag 22 juli 2010
Ett verkligt hot mot yttrandefriheten i Uppsala Tingsrätt
Man kan anse att yttrandefriheten är det viktigaste som finns och att man aldrig får kompromissa om den. Man kan även hävda att yttrandefriheten har gränser.
Om man hävdar att yttrandefriheten har gränser uppstår den delikata frågan, vilka dessa gränser är. Man kan t ex anse att man inte ska få uppmana till våld eller anse att man inte får sprida lögner, men vem ska egentligen bestämma gränserna? Om man däremot anser att yttrandefriheten ska få vara total uppstår inte detta problem. Eftersom den andra ståndpunkten är kompromisslös blir den också mer tilltalande, alla vill anse sig stå för en oinskränkt yttrandefrihet. För några månader sedan blev detta extra tydligt när en stor majoritet av alla bloggare försvarade Lars Vilks rätt att säga och rita var han vill. Det enda märkliga med det hela var att Lars Vilks 'yttrandefrihet' aldrig var hotad. Lagen var på hans sida, han beskyddades av polisen. Polisen grep flera av de som hotat honom och domstolarna behandlade målen. Om jag säger till en kille på krogen att hans tjej skulle passa bättre med mig än med honom och han slår till mig, så betvivlar jag att någon skulle anse yttrandefriheten hotad. Inte heller då skulle yttrandefriheten varit hotad. Lagen hade varit på min sida, även om jag misstänker att mitt yttrande hade uppfattats som så korkat att det i domstolen hade tolkats som en förmildrande omständighet, vilket inte verkar hända i fallet Lars Vilks.
Men just nu råder det kompakt tystnad över den "Politiskt Inkorrekta" bloggosfären i den allra viktigaste yttrandefrihetsfrågan i Sverige just nu. Den 30e juni blev en man dömd av Uppsala tingsrätt för att han hade 51 bilder av tecknade nakna barn på sin dator. Notera, tecknade och därmed lika verkliga som en tecknad Mohammedhund. Notera även den andra skillnaden mellan teckningarna. I fallet med Mohammedhunden blir upphovsmannen beskyddad av polisen mot människor som blivit upprörda av teckningen. I fallet i Uppsala är det i stället Polisen och Domstolen som stoppar teckningen. Efter att Lars Vilks hade blivit anfallen i Uppsala skrev de Sverigedemokratiska bloggarna mil om att yttrandefriheten var hotad. Man uttryckte även ett ursinne över att inte alla Partiledare hade tagit avstånd från angreppet (till skillnad från alla andra överfall och all annan misshandel som de tar avstånd från i varje enskilt fall?), viktiga principer stod nämligen på spel! Men nu när det faktiskt är Staten, polisen och domstolen som censurerar är det helt tyst.
Jag anser inte att Sverigedemokraterna och deras "Politiskt Inkorrekta" vänner måste försvara alla former av yttranden, på samma sätt som jag inte har någon plikt att skriva om precis allt som är fel i världen, men när Sverigedemokraterna hävdar att de försvarar yttrandefriheten så ljuger de. Den enda form av yttrande de har försvarat är kritik respektive hån av Islam. När det kommer till att försvara just den princip de hävdar att de står för, den oinskränkta yttrandefriheten, när den för en gångs skull är hotad på riktigt, då tiger de för att de anser den formen av konstnärlig frihet stötande. Sverigedemokraternas yttrandefrihet kan med andra ord summeras som följer: "Det måste vara tillåtet att avbilda Mohammed på ett förlöjligande sätt, förutsatt att han avbildas som äldre än 18 och fullt påklädd". Det är nämligen den enda form av yttrandefrihet de någonsin förespråkat. Lars Vilks har i skrivande stund inte uttalat sig, men med tanke på att han, till skillnad från den förkrossande majoriteten av Sverigedemokraterna, verkligen verkar TRO på den oinskränkta yttrandefriheten gissar jag att han kommer göra det.
Sverigedemokraterna och liknande "politiskt inkorrekta" populister förespråkar i motsats bara en enda yttrandefrihet, friheten att säga just vad de själva vill säga. När yttrandefriheten är hotad för att någon har sagt någonting som de själva finner anstötligt så tiger de.
Om man hävdar att yttrandefriheten har gränser uppstår den delikata frågan, vilka dessa gränser är. Man kan t ex anse att man inte ska få uppmana till våld eller anse att man inte får sprida lögner, men vem ska egentligen bestämma gränserna? Om man däremot anser att yttrandefriheten ska få vara total uppstår inte detta problem. Eftersom den andra ståndpunkten är kompromisslös blir den också mer tilltalande, alla vill anse sig stå för en oinskränkt yttrandefrihet. För några månader sedan blev detta extra tydligt när en stor majoritet av alla bloggare försvarade Lars Vilks rätt att säga och rita var han vill. Det enda märkliga med det hela var att Lars Vilks 'yttrandefrihet' aldrig var hotad. Lagen var på hans sida, han beskyddades av polisen. Polisen grep flera av de som hotat honom och domstolarna behandlade målen. Om jag säger till en kille på krogen att hans tjej skulle passa bättre med mig än med honom och han slår till mig, så betvivlar jag att någon skulle anse yttrandefriheten hotad. Inte heller då skulle yttrandefriheten varit hotad. Lagen hade varit på min sida, även om jag misstänker att mitt yttrande hade uppfattats som så korkat att det i domstolen hade tolkats som en förmildrande omständighet, vilket inte verkar hända i fallet Lars Vilks.
Men just nu råder det kompakt tystnad över den "Politiskt Inkorrekta" bloggosfären i den allra viktigaste yttrandefrihetsfrågan i Sverige just nu. Den 30e juni blev en man dömd av Uppsala tingsrätt för att han hade 51 bilder av tecknade nakna barn på sin dator. Notera, tecknade och därmed lika verkliga som en tecknad Mohammedhund. Notera även den andra skillnaden mellan teckningarna. I fallet med Mohammedhunden blir upphovsmannen beskyddad av polisen mot människor som blivit upprörda av teckningen. I fallet i Uppsala är det i stället Polisen och Domstolen som stoppar teckningen. Efter att Lars Vilks hade blivit anfallen i Uppsala skrev de Sverigedemokratiska bloggarna mil om att yttrandefriheten var hotad. Man uttryckte även ett ursinne över att inte alla Partiledare hade tagit avstånd från angreppet (till skillnad från alla andra överfall och all annan misshandel som de tar avstånd från i varje enskilt fall?), viktiga principer stod nämligen på spel! Men nu när det faktiskt är Staten, polisen och domstolen som censurerar är det helt tyst.
Jag anser inte att Sverigedemokraterna och deras "Politiskt Inkorrekta" vänner måste försvara alla former av yttranden, på samma sätt som jag inte har någon plikt att skriva om precis allt som är fel i världen, men när Sverigedemokraterna hävdar att de försvarar yttrandefriheten så ljuger de. Den enda form av yttrande de har försvarat är kritik respektive hån av Islam. När det kommer till att försvara just den princip de hävdar att de står för, den oinskränkta yttrandefriheten, när den för en gångs skull är hotad på riktigt, då tiger de för att de anser den formen av konstnärlig frihet stötande. Sverigedemokraternas yttrandefrihet kan med andra ord summeras som följer: "Det måste vara tillåtet att avbilda Mohammed på ett förlöjligande sätt, förutsatt att han avbildas som äldre än 18 och fullt påklädd". Det är nämligen den enda form av yttrandefrihet de någonsin förespråkat. Lars Vilks har i skrivande stund inte uttalat sig, men med tanke på att han, till skillnad från den förkrossande majoriteten av Sverigedemokraterna, verkligen verkar TRO på den oinskränkta yttrandefriheten gissar jag att han kommer göra det.
Sverigedemokraterna och liknande "politiskt inkorrekta" populister förespråkar i motsats bara en enda yttrandefrihet, friheten att säga just vad de själva vill säga. När yttrandefriheten är hotad för att någon har sagt någonting som de själva finner anstötligt så tiger de.
fredag 9 juli 2010
Svart Måndag
How does it feel,
to treat me like you do,
when you lay your hands upon me
And told me who you are
Den senaste tiden har jag mer och mer börjat intressera mig för Astroturf. Astroturf var namnet på en ganska värdelös sorts konstgräs på åttiotalet, men namnet har nu fått ett nytt uppsving i överförd bemärkelse. Ibland händer det att partier eller politiska organisationer vill ha en gräsrotsrörelse. Vissa delar(men inte alla) av den amerikanska 'Tea Party' rörelsen har t ex varit direkt skapade av olika lobbygrupper. Har man ingen gräsrotsrörelse att tillgå kan man försöka skapa en. Jag har under de senaste 3 månaderna på nära håll haft nöjet att observera CUFs stapplande försök att göra något liknande i Sverige. För tre månader sedan blev jag nämligen addad på Facebook av 'Elin Monday'. Elin bloggade om att vara arbetslös och lade upp konstnärliga bilder i sitt fotoalbum på facebook. Hon skrev även poetiska statusuppdateringar om vinet, arbetslösheten och livet. Redan från början var det ganska klart att Elin inte var en verklig person, vår enda gemensamma bekant var ursprungligen ett konstgalleri. Hennes profil var märkligt tom på allting som skulle kunna avslöja en åsikt om en politisk fråga. Hon var med i ett stort antal grupper, men ingen som rörde någon politisk fråga. Inget 'stöd munkarna i Burma', inget 'stöd Israel' eller 'stöd Palestina' inte ens en 'stoppa våldet' grupp. Det närmaste var en grupp som handlade om att fyllekörning var dåligt. Vad jag inte förstod var dock, vem tusan ligger bakom det här? Svaret kom för någon vecka sedan när Elin postade ett inlägg om att hon lagt upp sitt CV på CUFs nya arbetsförmedlingssajt. En snabb titt på sajten avslöjade dock att den bara innehöll 5 st arbetssökande. Varav en var Elin Monday. Där någon stans trillade polletten ner. Ungdomsarbetslöshet är ju CUFs nya grej. Jag mindes att Elin hade haft en grön clownnäsa på en av bilderna på hennes blogg, ka-klick! Det verkade dock som att fler än jag hade gjort den kopplingen för ca 7 timmar efter att hon gjort det inlägget hade SVT ett 'avslöjande' om att CUF hade haft en fejkbloggare, Elin Monday. Detta var ju egentligen inte så mycket till avslöjande med tanke på att Elin hade haft en ganska... Begränsad läsarskara. Dock gav de CUFs ordförande en möjlighet att få förklara CUFs politik i TV.
Utvärdering
Det är lite svårt att uppskatta exakt hur mycket Elin Monday kampanjen har kostat, sådär i kronor och ören. Det är inte omöjligt att CUF själv kom på idéen, eller rättare sagt, snodde konceptet rakt av efter att ha hört talas om Studio Totals bloggerska Black Ascot. Alternativt låg Studio Total bakom även Elin Monday. Den främsta anledningen till att de i så fall inte har basunerat ut det är förmodligen att ingen har brytt sig om Elin Monday innan SVTs 'avslöjande'. Mängden mediebrus per spenderad krona är förmodligen väldigt låg. Att de får mig att skriva om det är inte så mycket till bedrift med tanke på att min blogg, enligt politometern är Sveriges 1013de mest inflytelserika politiska blogg, intresseklubben antecknar med andra ord.
Så vad var meningen med Elin Monday?
Om man läser på Studio Totals hemsida står det att man ska använda sig av berättelser för att sälja in sina idéer. Något tillspetsat skulle man kunna säga att deras ideologiska grund är en slags vulgärpostmodernism. En av postmodernismens poänger är just att historien blir olika ifall man låter olika personer berätta den. Hade våra skolböcker förmedlat 'Columbus upptäckt av Amerika' ur indianernas perspektiv hade vi förmodligen inte alls kunnat känna igen att det var samma historia. Men att tolka detta till att 'all historia är ändå bara subjektiva berättelser' är inte riktigt samma sak. I sitt avskedsbrev skriver Elin att hon är en påhittad figur, men att hennes upplevelse av ungdomsarbetslöshet var verklig. Man kan ju nu fråga sig, om Ungdomsarbetslösheten nu är ett så stort problem och CUF så gärna vill hjälpa de ungdomsarbetslösa och skildra deras vardag, varför bad de då inte bara några arbetslösa ungdomar blogga om sin situation? Vad var de rädda för? Oroade de sig kanske för att ungdomarna skulle råka få jobb via den förhatliga arbetsförmedlingen? Eller var de rädda för att ungdomarna inte skulle framstå som tillräckligt hippa för den nya bild av Centern som man ville förmedla? Så istället för riktiga ungdomar och riktig arbetslöshet, riktigt liv, så fick vi Elin Monday, med sin misärglamour och påfrestande goda smak. Kanske var det därför projektet i slutändan blev ett fiasko. Istället för att ifrågasätta arbetsförmedlingen ifrågasätter vi istället Sveriges reklambyråer för att de inte redan har anställt denna unga talang på att skapa ett varumärke och promota sig själv. Eller vänta nu, det hade de ju redan.
Jag är inte helt säker på om Elin Monday rent tekniskt ska klassas som Astroturf, Grå eller Svart Propaganda. Det var en kampanj med fingerad avsändare som egentligen mer visade mer om vad CUF vill vara än vad de faktiskt är. Elins sista egentliga kommunikation var ett youtubeklipp hon hade lagt upp på sin facebooksida med titeln "såhär borde politik vara". Youtubeklippet innehåller en kort introduktion av Elin därefter kommer en snabb serie med klipp mellan olika 'häftiga' bilder till tonerna av 'Ça plane pour moi'. Politik enligt Centerns ungdomsförbund är med andra ord yta, attityd och en total brist på innehåll.
to treat me like you do,
when you lay your hands upon me
And told me who you are
Den senaste tiden har jag mer och mer börjat intressera mig för Astroturf. Astroturf var namnet på en ganska värdelös sorts konstgräs på åttiotalet, men namnet har nu fått ett nytt uppsving i överförd bemärkelse. Ibland händer det att partier eller politiska organisationer vill ha en gräsrotsrörelse. Vissa delar(men inte alla) av den amerikanska 'Tea Party' rörelsen har t ex varit direkt skapade av olika lobbygrupper. Har man ingen gräsrotsrörelse att tillgå kan man försöka skapa en. Jag har under de senaste 3 månaderna på nära håll haft nöjet att observera CUFs stapplande försök att göra något liknande i Sverige. För tre månader sedan blev jag nämligen addad på Facebook av 'Elin Monday'. Elin bloggade om att vara arbetslös och lade upp konstnärliga bilder i sitt fotoalbum på facebook. Hon skrev även poetiska statusuppdateringar om vinet, arbetslösheten och livet. Redan från början var det ganska klart att Elin inte var en verklig person, vår enda gemensamma bekant var ursprungligen ett konstgalleri. Hennes profil var märkligt tom på allting som skulle kunna avslöja en åsikt om en politisk fråga. Hon var med i ett stort antal grupper, men ingen som rörde någon politisk fråga. Inget 'stöd munkarna i Burma', inget 'stöd Israel' eller 'stöd Palestina' inte ens en 'stoppa våldet' grupp. Det närmaste var en grupp som handlade om att fyllekörning var dåligt. Vad jag inte förstod var dock, vem tusan ligger bakom det här? Svaret kom för någon vecka sedan när Elin postade ett inlägg om att hon lagt upp sitt CV på CUFs nya arbetsförmedlingssajt. En snabb titt på sajten avslöjade dock att den bara innehöll 5 st arbetssökande. Varav en var Elin Monday. Där någon stans trillade polletten ner. Ungdomsarbetslöshet är ju CUFs nya grej. Jag mindes att Elin hade haft en grön clownnäsa på en av bilderna på hennes blogg, ka-klick! Det verkade dock som att fler än jag hade gjort den kopplingen för ca 7 timmar efter att hon gjort det inlägget hade SVT ett 'avslöjande' om att CUF hade haft en fejkbloggare, Elin Monday. Detta var ju egentligen inte så mycket till avslöjande med tanke på att Elin hade haft en ganska... Begränsad läsarskara. Dock gav de CUFs ordförande en möjlighet att få förklara CUFs politik i TV.
Utvärdering
Det är lite svårt att uppskatta exakt hur mycket Elin Monday kampanjen har kostat, sådär i kronor och ören. Det är inte omöjligt att CUF själv kom på idéen, eller rättare sagt, snodde konceptet rakt av efter att ha hört talas om Studio Totals bloggerska Black Ascot. Alternativt låg Studio Total bakom även Elin Monday. Den främsta anledningen till att de i så fall inte har basunerat ut det är förmodligen att ingen har brytt sig om Elin Monday innan SVTs 'avslöjande'. Mängden mediebrus per spenderad krona är förmodligen väldigt låg. Att de får mig att skriva om det är inte så mycket till bedrift med tanke på att min blogg, enligt politometern är Sveriges 1013de mest inflytelserika politiska blogg, intresseklubben antecknar med andra ord.
Så vad var meningen med Elin Monday?
Om man läser på Studio Totals hemsida står det att man ska använda sig av berättelser för att sälja in sina idéer. Något tillspetsat skulle man kunna säga att deras ideologiska grund är en slags vulgärpostmodernism. En av postmodernismens poänger är just att historien blir olika ifall man låter olika personer berätta den. Hade våra skolböcker förmedlat 'Columbus upptäckt av Amerika' ur indianernas perspektiv hade vi förmodligen inte alls kunnat känna igen att det var samma historia. Men att tolka detta till att 'all historia är ändå bara subjektiva berättelser' är inte riktigt samma sak. I sitt avskedsbrev skriver Elin att hon är en påhittad figur, men att hennes upplevelse av ungdomsarbetslöshet var verklig. Man kan ju nu fråga sig, om Ungdomsarbetslösheten nu är ett så stort problem och CUF så gärna vill hjälpa de ungdomsarbetslösa och skildra deras vardag, varför bad de då inte bara några arbetslösa ungdomar blogga om sin situation? Vad var de rädda för? Oroade de sig kanske för att ungdomarna skulle råka få jobb via den förhatliga arbetsförmedlingen? Eller var de rädda för att ungdomarna inte skulle framstå som tillräckligt hippa för den nya bild av Centern som man ville förmedla? Så istället för riktiga ungdomar och riktig arbetslöshet, riktigt liv, så fick vi Elin Monday, med sin misärglamour och påfrestande goda smak. Kanske var det därför projektet i slutändan blev ett fiasko. Istället för att ifrågasätta arbetsförmedlingen ifrågasätter vi istället Sveriges reklambyråer för att de inte redan har anställt denna unga talang på att skapa ett varumärke och promota sig själv. Eller vänta nu, det hade de ju redan.
Jag är inte helt säker på om Elin Monday rent tekniskt ska klassas som Astroturf, Grå eller Svart Propaganda. Det var en kampanj med fingerad avsändare som egentligen mer visade mer om vad CUF vill vara än vad de faktiskt är. Elins sista egentliga kommunikation var ett youtubeklipp hon hade lagt upp på sin facebooksida med titeln "såhär borde politik vara". Youtubeklippet innehåller en kort introduktion av Elin därefter kommer en snabb serie med klipp mellan olika 'häftiga' bilder till tonerna av 'Ça plane pour moi'. Politik enligt Centerns ungdomsförbund är med andra ord yta, attityd och en total brist på innehåll.
måndag 25 januari 2010
Lever vi i DDR? del II
Efter att ha läst ett utdrag ur min förra text hos Jonathan Leman har Markus Wiechel, eller i alla all någon som utger sig för att vara Markus Wiechel, besvarat min text. Lustigt nog inte på min, utan på Jonathans blogg... Nåväl, Markus skrev:
Ja du, med tanke på att jag dömdes för att mitt svaromål inte kommit in i tid är väl min dom ett ytterst dåligt exempel på ett förtalsfall.
Sedan tror jag ingen Sverigedemokrat tror att Sverige är en kommunistdiktatur. Om du på riktigt ska klanka ned på oss Sverigedemokrater skulle du få mer gehör om du kom med intressant och relevant fakta som backar upp dina påståenden.
Låt oss granska dessa meningar var och en för sig.
Mening 1:
"med tanke på att jag dömdes för att mitt svaromål inte kommit in i tid är väl min dom ett ytterst dåligt exempel på ett förtalsfall."
Så, eftersom Markus inte behagat skicka in sitt svaromål till domstolen så blir det "ett ytterst dåligt exempel på ett förtalsfall". Ja, om detta håller jag med, det är att föregå med "ytterst dåligt exempel" att inte skicka in sitt svaromål. Men jag anar att Markus menar någonting annat, oklart vad.
Mening 2:
"Sedan tror jag ingen Sverigedemokrat tror att Sverige är en kommunistdiktatur."
Nu börjar det likna någonting! Detta är en rak och relevant invändning mot mitt inlägg, Heja Markus! Men, om man kontrollerar detta påstående mot verkligheten så visar det sig dock tyvärr nästan omedelbart att Markus har fel. Det jag skrev i min text var att det är en vanlig uppfattning i den Sverigedemokratiska bloggsfären att Sverige var fullt jämförbart med DDR. Om jag hade velat göra det enkelt för mig och ta någon okänd Sverigedemokratisk politiker på någon liten ort, som inte direkt företräder den officiella partilinjen och leta fram något citat från honom. Men det skulle ju inte övertyga någon eller hur? Så låt oss istället vända oss till SDs partitopp och se vad de har att säga i frågan. Vid riksårsmötet 2007 sa Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder följande i sitt tal:
"I Skåne står vi på samma sätt som DDR-medborgarna gjorde förr och tittar över Öresund på samma sätt som de tittade över Berlinmuren. Vi ser friheten, öppenheten och ekonomiskt välstånd, så nära men ändå så långt borta."
Notera. Detta är inte någon kuf i partiets periferi, detta är SDs partisekreterare. Man kan iofs hävda att Björn Söder inte på allvar menar någonting med sin jämförelse. Det är dock svårt att vara så generös mot de som kommenterar de sd-lierade bloggarna. Bloggkommentaren
"Svår nöt för domstolen att knäcka – vi tror förstås att dom kommer att försöka skydda honom på något sätt. Kommunist pack har en tendens att slippa billigt undan."
och
"Något mer tillrättalagt multikulti indoktrineringsförsök få man leta efter. Vi har kommit längre i Sverige än vad de under 80 år försökte med i Sovjetunionen. I Sovjet utfördes åsiktsindoktrineringen med våld från början. I Sverige har man gått en annan väg, här har man under 50 år smugit in hjärntvätten i alla tillgängliga media mycket mer raffinerat än vad man klumpigt försökte i Sovjet."
är ju lite svårt att bortförklara.
Och nu kommer vi till den tredje punkten:
"Om du på riktigt ska klanka ned på oss Sverigedemokrater skulle du få mer gehör om du kom med intressant och relevant fakta som backar upp dina påståenden."
Jag har fått in en hel del kommentarer om att jag inte anger "källor" för mina påståenden, låt mig förtydliga, här och var ser ni grönmarkerad text. Detta är inte bara en häftig grafisk grej, det är en klickbar länk till den plats där källan till det grönmarkerade finns. I stycket en bit upp i denna text ser man till exempel att "Björn Söder" är grönmarkerat, detta betyder att om man klickar på "Björn Söder" så kommer man till den relevanta länken, som i detta fall är Björn Söders egna blogg där talet finns återgivet.
Ja du, med tanke på att jag dömdes för att mitt svaromål inte kommit in i tid är väl min dom ett ytterst dåligt exempel på ett förtalsfall.
Sedan tror jag ingen Sverigedemokrat tror att Sverige är en kommunistdiktatur. Om du på riktigt ska klanka ned på oss Sverigedemokrater skulle du få mer gehör om du kom med intressant och relevant fakta som backar upp dina påståenden.
Låt oss granska dessa meningar var och en för sig.
Mening 1:
"med tanke på att jag dömdes för att mitt svaromål inte kommit in i tid är väl min dom ett ytterst dåligt exempel på ett förtalsfall."
Så, eftersom Markus inte behagat skicka in sitt svaromål till domstolen så blir det "ett ytterst dåligt exempel på ett förtalsfall". Ja, om detta håller jag med, det är att föregå med "ytterst dåligt exempel" att inte skicka in sitt svaromål. Men jag anar att Markus menar någonting annat, oklart vad.
Mening 2:
"Sedan tror jag ingen Sverigedemokrat tror att Sverige är en kommunistdiktatur."
Nu börjar det likna någonting! Detta är en rak och relevant invändning mot mitt inlägg, Heja Markus! Men, om man kontrollerar detta påstående mot verkligheten så visar det sig dock tyvärr nästan omedelbart att Markus har fel. Det jag skrev i min text var att det är en vanlig uppfattning i den Sverigedemokratiska bloggsfären att Sverige var fullt jämförbart med DDR. Om jag hade velat göra det enkelt för mig och ta någon okänd Sverigedemokratisk politiker på någon liten ort, som inte direkt företräder den officiella partilinjen och leta fram något citat från honom. Men det skulle ju inte övertyga någon eller hur? Så låt oss istället vända oss till SDs partitopp och se vad de har att säga i frågan. Vid riksårsmötet 2007 sa Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder följande i sitt tal:
"I Skåne står vi på samma sätt som DDR-medborgarna gjorde förr och tittar över Öresund på samma sätt som de tittade över Berlinmuren. Vi ser friheten, öppenheten och ekonomiskt välstånd, så nära men ändå så långt borta."
Notera. Detta är inte någon kuf i partiets periferi, detta är SDs partisekreterare. Man kan iofs hävda att Björn Söder inte på allvar menar någonting med sin jämförelse. Det är dock svårt att vara så generös mot de som kommenterar de sd-lierade bloggarna. Bloggkommentaren
"Svår nöt för domstolen att knäcka – vi tror förstås att dom kommer att försöka skydda honom på något sätt. Kommunist pack har en tendens att slippa billigt undan."
och
"Något mer tillrättalagt multikulti indoktrineringsförsök få man leta efter. Vi har kommit längre i Sverige än vad de under 80 år försökte med i Sovjetunionen. I Sovjet utfördes åsiktsindoktrineringen med våld från början. I Sverige har man gått en annan väg, här har man under 50 år smugit in hjärntvätten i alla tillgängliga media mycket mer raffinerat än vad man klumpigt försökte i Sovjet."
är ju lite svårt att bortförklara.
Och nu kommer vi till den tredje punkten:
"Om du på riktigt ska klanka ned på oss Sverigedemokrater skulle du få mer gehör om du kom med intressant och relevant fakta som backar upp dina påståenden."
Jag har fått in en hel del kommentarer om att jag inte anger "källor" för mina påståenden, låt mig förtydliga, här och var ser ni grönmarkerad text. Detta är inte bara en häftig grafisk grej, det är en klickbar länk till den plats där källan till det grönmarkerade finns. I stycket en bit upp i denna text ser man till exempel att "Björn Söder" är grönmarkerat, detta betyder att om man klickar på "Björn Söder" så kommer man till den relevanta länken, som i detta fall är Björn Söders egna blogg där talet finns återgivet.
torsdag 9 augusti 2007
Fear and Loathing on the Campaign trail '72
"Fear and Loathing on the Campaign trail '72" är en mycket bra bok för alla som vill lära sig de byzantiska turerna i ett amerikanskt presidentval, att läsa den har dock gett vissa bi effekter. Hunter S. Thompson hatar Richard Milhouse Nixon, inte med ett sånt där schysst småhat man kan ha utan verkligen HATAR honom, och som jag tidigare har påpekat i retorikskolan leder detta komiskt nog att man allt eftersom boken fortskrider tycker bättre och bättre om Nixon eftersom man hela tiden tänker "Herregud, så illa kan han ju inte gärna ha varit?" Så nu har jag börjat sätta mig in i hans liv.
Över huvud taget ett vanligt misstag att måla folk enbart med den mörka penseln, ett typexempel är den nya Mao-boken skriven av hon som skrev "vilda svanar", den punkterar några myter kring Mao, men tendensen är alldelles för tydlig, inte nog med att Mao är ondskeful, småsint, en hycklare och så vidare, de ger sig fan på att bevisa att inte nog med det, Den Långa Marschen var inte ALLS lång, för att bevisa detta hittar de en gammal tant på vischan som säger att hon inte kan minnas att den kommunistiska armeen passerade bron där (visserligen är ett slag kring bron där en av de större delarna i den långa marschen mytbildningen, men i alla fall). Så, under arbetet med boken måste de ha känt att det räcker inte med att mao var tvärs igenom ond, vi måste bevisa att hans arbme alls inte marscherade så långt som de sa...
Mera meningsfull är i så fall Ola Wongs farfars kommentar om den långa marschen. Fritt ur minnet: "Ja, kommunisternas långa marsch har de skrivit hyllningsepos om, men vi som jagade EFTER dem, oss har man minsann inte skrivit några epos om. Vi marscherade ju precis lika långt!"
Över huvud taget ett vanligt misstag att måla folk enbart med den mörka penseln, ett typexempel är den nya Mao-boken skriven av hon som skrev "vilda svanar", den punkterar några myter kring Mao, men tendensen är alldelles för tydlig, inte nog med att Mao är ondskeful, småsint, en hycklare och så vidare, de ger sig fan på att bevisa att inte nog med det, Den Långa Marschen var inte ALLS lång, för att bevisa detta hittar de en gammal tant på vischan som säger att hon inte kan minnas att den kommunistiska armeen passerade bron där (visserligen är ett slag kring bron där en av de större delarna i den långa marschen mytbildningen, men i alla fall). Så, under arbetet med boken måste de ha känt att det räcker inte med att mao var tvärs igenom ond, vi måste bevisa att hans arbme alls inte marscherade så långt som de sa...
Mera meningsfull är i så fall Ola Wongs farfars kommentar om den långa marschen. Fritt ur minnet: "Ja, kommunisternas långa marsch har de skrivit hyllningsepos om, men vi som jagade EFTER dem, oss har man minsann inte skrivit några epos om. Vi marscherade ju precis lika långt!"
Haha, det enda vi lär oss av bloggosfären är att den inte läser mig...
Mitt eviga retorikexempel S R Larson har bloggat igen, hen har gjort en fantastisk exemplifiering av vad jag beskrev i mitt Usla Retorikskolan 1 inlägg.
Om ni undrar om mitt användande av pronomet 'hen' så är det inte så att jag och gått och blivit politiskt korrekt, jag använder det eftersom jag inte vet S R Larsons kön. Dessutom antar jag att det retar gallfeber på 'hennem'.
Om ni undrar om mitt användande av pronomet 'hen' så är det inte så att jag och gått och blivit politiskt korrekt, jag använder det eftersom jag inte vet S R Larsons kön. Dessutom antar jag att det retar gallfeber på 'hennem'.
söndag 5 augusti 2007
Retorik - bortom gott och ont.
Efter att ha listat några exempel på dålig retorik kommer jag nu till olika illvilliga sätt att dra nytta av dålig retorik.
Alla som någonsin försökt sig på att diskutera på internet har förmodligen noterat att möjligheterna att övertyga någon är mycket nära noll. I alla fall genom frontalangrepp. Om jag hade varit intresserad av att skapa någon slags opinion på nätet, och dessutom hade haft det nödvändigt rymliga samvetet hade min strategi varit följande.
1) Du har en motståndare, en person, ideologi, eller företeelse. Jag exemplifierar med min gode kollega Daniel Bernhoff.
2) Leta upp ett ämne som din adversarie, i detta fall Daniel Bernhoff, har behandlat. Leta upp någon extremt usel retoriker, eller person med oroväckande åsikter som har gjort samma sak, eller bara något liknande. Så länge det berör samma ämne kan man förmodligen komma undan med det. Nu är de bara ett steg kvar.
3) Detta steg förutsätter att någon läser din blogg, men det är en annan historia. Länka nu ihop det din fiende, och oduglingen har skrivit, exempel:
"I dagarna har det bloggats mycket om nationaldagen, folk verkar gilla den. Se här och här här."
Nu är detta visserligen fusk, eftersom de är från olika år, men det är dock bara ett exempel. Genast har Daniels tämligen harmlösa inlägg kopplats ihop med någon tokstare som om man läser inlägget separat verkar vilja ha tillbaka den absoluta monarkin.
Detta är en variant av det som kallas för black propaganda, denna variant bygger på antagandet att det över internet är lättare att antagonisera än att skapa sympatier. Kan jag inte med mina ord skapa sympatier för min egen åsikt och person kan jag åtminstone skapa antipatier gentemot min fiende. Särskilt förrädiskt eftersom jag inte uttrycker något ogillande i mitt inlägg, jag konstaterar bara att det verkar finnas de som gillar nationaldagen och blandar sedan friskt äpplen med physalisfrukter. Eftersom jag inte gör någon värdering är det väldigt svårt att anklaga mig, eller, om tricket utförs korrekt, att genomskåda det. Man kan även göra det mer subtilt, t ex genom att ta med ett inlägg från en blogg som har en oroväckande titel typ "sd-kuriren", eller ett relativt harmlöst inlägg från någon som har en i övrigt oroande blogg.
Alla som någonsin försökt sig på att diskutera på internet har förmodligen noterat att möjligheterna att övertyga någon är mycket nära noll. I alla fall genom frontalangrepp. Om jag hade varit intresserad av att skapa någon slags opinion på nätet, och dessutom hade haft det nödvändigt rymliga samvetet hade min strategi varit följande.
1) Du har en motståndare, en person, ideologi, eller företeelse. Jag exemplifierar med min gode kollega Daniel Bernhoff.
2) Leta upp ett ämne som din adversarie, i detta fall Daniel Bernhoff, har behandlat. Leta upp någon extremt usel retoriker, eller person med oroväckande åsikter som har gjort samma sak, eller bara något liknande. Så länge det berör samma ämne kan man förmodligen komma undan med det. Nu är de bara ett steg kvar.
3) Detta steg förutsätter att någon läser din blogg, men det är en annan historia. Länka nu ihop det din fiende, och oduglingen har skrivit, exempel:
"I dagarna har det bloggats mycket om nationaldagen, folk verkar gilla den. Se här och här här."
Nu är detta visserligen fusk, eftersom de är från olika år, men det är dock bara ett exempel. Genast har Daniels tämligen harmlösa inlägg kopplats ihop med någon tokstare som om man läser inlägget separat verkar vilja ha tillbaka den absoluta monarkin.
Detta är en variant av det som kallas för black propaganda, denna variant bygger på antagandet att det över internet är lättare att antagonisera än att skapa sympatier. Kan jag inte med mina ord skapa sympatier för min egen åsikt och person kan jag åtminstone skapa antipatier gentemot min fiende. Särskilt förrädiskt eftersom jag inte uttrycker något ogillande i mitt inlägg, jag konstaterar bara att det verkar finnas de som gillar nationaldagen och blandar sedan friskt äpplen med physalisfrukter. Eftersom jag inte gör någon värdering är det väldigt svårt att anklaga mig, eller, om tricket utförs korrekt, att genomskåda det. Man kan även göra det mer subtilt, t ex genom att ta med ett inlägg från en blogg som har en oroväckande titel typ "sd-kuriren", eller ett relativt harmlöst inlägg från någon som har en i övrigt oroande blogg.
fredag 3 augusti 2007
Usla Retorikskolan 2
Jag fortsätter min listning av hur man ska utföra retoriska knep så att 1) så få människor som möjligt blir övertygade och 2) så många som möjligt blir sura.
Att använda exempel är vanligt när man argumenterar, självklart. Men det finns ett sätt att använda exempel som jag har stött på ett flertal gånger den senaste tiden vars effekt är ovanligt ogynnsam.
Metoden är som följer: Berätta om ett hiskeligt brott som någon har utfört. Hänvisa till en (existerande) artikel om detta brott. Därefter nämner man förövarens etnicitet. Det avslutas med en mening i stil med, "om detta är den 'kulturberikning' ni talar om så betackar jag mig för den." För ett praktexempel se här. Detta grepp är i stort sett unikt för den auktoritära högern, men finns i spännande varianter i andra delar av den politiska skalan också. S R Larson hade ett fantastiskt inlägg som fick mig att vika mig dubbel av skratt första gången jag läste det. Men eftersom hens blogg inte längre kan nås så kan jag inte exemplifiera med det.
Det som är det roliga med argumentet är att ingen någonsin skulle få för sig att ta upp 'Bobby' fallet och säga "Om detta är den svenska kultur ni vill försvara, så..." Att det är orimligt förstår de flesta, men just inom den auktoritära högern är självinsikten för dålig för att man ska begripa att man enbart talar för de redan frälsta. Greppet hade kunnat vara verkningsfullt om man inte hade spetsat till det så mycket, dessutom är det extremt enkelt att mosa någon som använder det. Bara en sån sak att antalet mord har sjunkit från över 100 per år till strax över nittio sedan toppen kring decennieskiftet åttio nittio, dvs, EFTER den massinvandring av 'kulturberikare' som debatören vänder sig mot. Detta motargument tvingar usel debatör 2 att antingen hävda att polisen och sjukvårde 'mörkar' hur många mord som Egentligen äger rum -> konspirationsteori som är svår att försvara, eller att De ligger lågt i väntan på att mörda oss allihopa -> konspirationsteori som baraär löjlig. Sålunda, matt i tre drag. I stort sett oavsett motstrategi.
Att använda exempel är vanligt när man argumenterar, självklart. Men det finns ett sätt att använda exempel som jag har stött på ett flertal gånger den senaste tiden vars effekt är ovanligt ogynnsam.
Metoden är som följer: Berätta om ett hiskeligt brott som någon har utfört. Hänvisa till en (existerande) artikel om detta brott. Därefter nämner man förövarens etnicitet. Det avslutas med en mening i stil med, "om detta är den 'kulturberikning' ni talar om så betackar jag mig för den." För ett praktexempel se här. Detta grepp är i stort sett unikt för den auktoritära högern, men finns i spännande varianter i andra delar av den politiska skalan också. S R Larson hade ett fantastiskt inlägg som fick mig att vika mig dubbel av skratt första gången jag läste det. Men eftersom hens blogg inte längre kan nås så kan jag inte exemplifiera med det.
Det som är det roliga med argumentet är att ingen någonsin skulle få för sig att ta upp 'Bobby' fallet och säga "Om detta är den svenska kultur ni vill försvara, så..." Att det är orimligt förstår de flesta, men just inom den auktoritära högern är självinsikten för dålig för att man ska begripa att man enbart talar för de redan frälsta. Greppet hade kunnat vara verkningsfullt om man inte hade spetsat till det så mycket, dessutom är det extremt enkelt att mosa någon som använder det. Bara en sån sak att antalet mord har sjunkit från över 100 per år till strax över nittio sedan toppen kring decennieskiftet åttio nittio, dvs, EFTER den massinvandring av 'kulturberikare' som debatören vänder sig mot. Detta motargument tvingar usel debatör 2 att antingen hävda att polisen och sjukvårde 'mörkar' hur många mord som Egentligen äger rum -> konspirationsteori som är svår att försvara, eller att De ligger lågt i väntan på att mörda oss allihopa -> konspirationsteori som baraär löjlig. Sålunda, matt i tre drag. I stort sett oavsett motstrategi.
torsdag 2 augusti 2007
Usla Retorikskolan 1
Efter att ha spenderat den senaste tiden med att undvika att skriva om politik tänker jag göra ett litet avsteg.
Bloggexplosionen har skapat en ny arena för folk som vill uttrycka sig. Gott så. Men många är mer intresserade av att få få fram sin poäng än att faktiskt skriva något meningsfullt. Jag har påbörjat en inventering av usla retorikexempel för att få ett bättre grepp om vilka fel som begås.
Mitt första exempel nämnde min pappa för mig långt innan bloggarna kom till. I hans formulering var det som följer: "Under kalla kriget var ett vanligt argument mot missförhållanden i öststaterna att säga, 'Ja, men titta på hur USA behandlar negrerna'".
Nuförtiden säger man inte neger längre, men det var så det formulerades på den tiden, att försöka desarmera ett argument genom att peka på missförhållanden någon annanstans är tyvärr fortfarande ett vanligt knep. Både till höger vänster, i mitten och i periferin kan tilläggas... För full poäng kan man anklaga motståndaren för hykleri, t ex. "Du kritiserar USAs invasion av Afghanistan, men du har inte sagt någonting om Rysslands övergrepp i Tjetjenien". I praktiken innebär detta att ingen kan kritisera någonting om man inte samtidigt kritiserar ALLA missförhållanden i hela världen, i alla tider, åtminstone tillbaka till de oerhörda orättvisor Löjtant Dreyfuss fick utstå i slutet av förrförra seklet.
Per Gudmundson gör en klassisk illustration av greppet i gårdagens Svd här.
Jag hade ett utmärkt exempel från S R Larsons blog, men den gick inte att nå nu när jag skulle hitta den, kanske är den bortplockad, kanske har S R lagt ner, kanske strular bara internet, så i stället nöjer jag mig med ett stycke från kommentarsida på syrrans blogg(inte min syster, nej), och ja, jag vet att jag är ettrig i min första kommentar till S R.
"Om du vill diskutera krossandet av folkvalda regimer, bor du rimligen borja med Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjekoslovakien, Ungern… som alla togs over av Sovjetunionen. Darefter kan du garna jamfora stodet till demokratier som USA har givit anda sedan forsta varldskriget, genom Marshall-planen och demokratiseringen av Osteuropa efter Sovjets fall. Jamfor sedan det med stodet till demokratier som utgick fran Sovjetunionen, eller som idag kommer fran Kina - eller, for den delen, EU…" - S R Larson i en kommentar till syrrans blogg.
Budskapet är tydligt. Man får inte kritisera någon för att störta en folkvald regim utan att i tur och ordning ha kritiserat Sovjetunionens störtande av regimerna i "Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjekoslovakien, Ungern" att endast Estlands regim vid tiden av störtandet var folkvald, är ett mindre problem.
Till viss del är det ett befogat argument, men det är i sig meningslöst eftersom det i praktiken innebär att man bara kan kritisera världens allra värsta regim vid ett givet tillfälle, och ingen annan. Jag har börjat arbeta på en 'disclaimer' som man kan lägga upp på sin sida där man tar avstånd från allt som är dåligt genom tiderna, så att man nästa gång argumentet upprepar utan att darra på manschetten kan hänvisa till den och deklamera att 'jag har visst kritiserat Sovjetunionens invasioner, Rysslands Tjetjenienpolitik, Belgiens stöd till Mobuto, Union Carbides agerande i Bhopal och de ohyggliga orättvisorna som Löjtant Dreyfuss fick utstå i slutet av förrförra seklet'.
Det luriga med argumentet är att det ändå innehåller en bit av sanning. När Ryssland som ockuperar Tjetjenien kritiserar andra länder för att lägga sig i deras inre angelägenheter så skorrar det falskt, när USA isolerar Iran, men skickar vapen till Saudiarabien så är det anmärkningsvärt. Skillnaden här ligger i avståndet mellan ett lands diplomatiska handlingar och en privatpersons observationer. Att ha kongruent utrikespolitik är ett måste för ett land. För en privatperson är det ekonomiskt och tidsmässigt omöjligt. Det är också en fråga när det används och hur. Det kan användas konstruktivt, men oftast används det när man inte kan komma på några bra argument för att 'försvara' någon man vill försvara. I fallet med S R Larson hade hen istället kunnat säga "Ja, det var dumt gjort av USA, men det gjordes under hettan av kalla kriget, och just då verkade det vara nödvändigt för att bevara den amerikanska demokratin". Att försöka visa att den egna sidan är Ofelbar är i längden en dödsdömd taktik.
Bloggexplosionen har skapat en ny arena för folk som vill uttrycka sig. Gott så. Men många är mer intresserade av att få få fram sin poäng än att faktiskt skriva något meningsfullt. Jag har påbörjat en inventering av usla retorikexempel för att få ett bättre grepp om vilka fel som begås.
Mitt första exempel nämnde min pappa för mig långt innan bloggarna kom till. I hans formulering var det som följer: "Under kalla kriget var ett vanligt argument mot missförhållanden i öststaterna att säga, 'Ja, men titta på hur USA behandlar negrerna'".
Nuförtiden säger man inte neger längre, men det var så det formulerades på den tiden, att försöka desarmera ett argument genom att peka på missförhållanden någon annanstans är tyvärr fortfarande ett vanligt knep. Både till höger vänster, i mitten och i periferin kan tilläggas... För full poäng kan man anklaga motståndaren för hykleri, t ex. "Du kritiserar USAs invasion av Afghanistan, men du har inte sagt någonting om Rysslands övergrepp i Tjetjenien". I praktiken innebär detta att ingen kan kritisera någonting om man inte samtidigt kritiserar ALLA missförhållanden i hela världen, i alla tider, åtminstone tillbaka till de oerhörda orättvisor Löjtant Dreyfuss fick utstå i slutet av förrförra seklet.
Per Gudmundson gör en klassisk illustration av greppet i gårdagens Svd här.
Jag hade ett utmärkt exempel från S R Larsons blog, men den gick inte att nå nu när jag skulle hitta den, kanske är den bortplockad, kanske har S R lagt ner, kanske strular bara internet, så i stället nöjer jag mig med ett stycke från kommentarsida på syrrans blogg(inte min syster, nej), och ja, jag vet att jag är ettrig i min första kommentar till S R.
"Om du vill diskutera krossandet av folkvalda regimer, bor du rimligen borja med Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjekoslovakien, Ungern… som alla togs over av Sovjetunionen. Darefter kan du garna jamfora stodet till demokratier som USA har givit anda sedan forsta varldskriget, genom Marshall-planen och demokratiseringen av Osteuropa efter Sovjets fall. Jamfor sedan det med stodet till demokratier som utgick fran Sovjetunionen, eller som idag kommer fran Kina - eller, for den delen, EU…" - S R Larson i en kommentar till syrrans blogg.
Budskapet är tydligt. Man får inte kritisera någon för att störta en folkvald regim utan att i tur och ordning ha kritiserat Sovjetunionens störtande av regimerna i "Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjekoslovakien, Ungern" att endast Estlands regim vid tiden av störtandet var folkvald, är ett mindre problem.
Till viss del är det ett befogat argument, men det är i sig meningslöst eftersom det i praktiken innebär att man bara kan kritisera världens allra värsta regim vid ett givet tillfälle, och ingen annan. Jag har börjat arbeta på en 'disclaimer' som man kan lägga upp på sin sida där man tar avstånd från allt som är dåligt genom tiderna, så att man nästa gång argumentet upprepar utan att darra på manschetten kan hänvisa till den och deklamera att 'jag har visst kritiserat Sovjetunionens invasioner, Rysslands Tjetjenienpolitik, Belgiens stöd till Mobuto, Union Carbides agerande i Bhopal och de ohyggliga orättvisorna som Löjtant Dreyfuss fick utstå i slutet av förrförra seklet'.
Det luriga med argumentet är att det ändå innehåller en bit av sanning. När Ryssland som ockuperar Tjetjenien kritiserar andra länder för att lägga sig i deras inre angelägenheter så skorrar det falskt, när USA isolerar Iran, men skickar vapen till Saudiarabien så är det anmärkningsvärt. Skillnaden här ligger i avståndet mellan ett lands diplomatiska handlingar och en privatpersons observationer. Att ha kongruent utrikespolitik är ett måste för ett land. För en privatperson är det ekonomiskt och tidsmässigt omöjligt. Det är också en fråga när det används och hur. Det kan användas konstruktivt, men oftast används det när man inte kan komma på några bra argument för att 'försvara' någon man vill försvara. I fallet med S R Larson hade hen istället kunnat säga "Ja, det var dumt gjort av USA, men det gjordes under hettan av kalla kriget, och just då verkade det vara nödvändigt för att bevara den amerikanska demokratin". Att försöka visa att den egna sidan är Ofelbar är i längden en dödsdömd taktik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
